275
väckta känslor till den högsta grad och att hon tyckt sig icke förtjena hälften så mycket.
Majorskan hade också nämt Axel och detta med uttryck, hvilka prostinnan stälde i sammanhang med den återskickade ringen och de förhoppningar, som majorskans feberfantasier uppväckt i hennes själ.
— Ja, du må säga hvad du vill, Gustaf, så, rätt så doktor du är, — säger jag, att hon blir frisk — så många sjuka har jag då sett i mina dar.
Gustaf skakade likväl på hufvudet och kunde icke dela sin blifvande svärmors förhoppningar.
Den häftiga febern, en följd af majorskans svåra brännskador, hade väl lagt sig, men hon hade svårt att andas och klagade öfver en plågsam tryckning på bröstet, — en följd af det slag, hon vid eldsvådan erhållit, och för hvilket Gustaf under hela hennes sjukdom mest fruktat.
— Säg mig, doktor Werther, när kommer Otto hem och när får jag se min Alma? — frågade majorskan en dag.
— Majoren kommer hem i morgon, och fröken Alma, hoppas jag, kan om några dagar få den efterlängtade glädjen att göra sin mor ett besök.
— Har hon verkligen längtat derefter?
— Ja, af hela sin själ.
— Ack, den goda, englagoda Alma! — suckade majorskan, och det syntes, att en djup rörelse gripit hennes själ.
Majoren hemkom verkligen följande dag, och vid hans inträde i prostgården var hans fruktan så stor, att han icke hade mod att göra en enda fråga.
— Ack, läser jag rätt på edra ansigten, mina kära, ovärderliga vänner? — utropade han och fattade krampaktigt prostinnans och Gustafs händer, ty dessa voro de första han mötte.
