276
Prostinnan hade så gerna, i öfvermåttet af sin glädje, velat svara, men hon lemnade dock åt läkaren den rättighet, som tillhörde honom.
— Fröken Alma är betydligt bättre, hon är utan all fara, och majorskans feber är mycket lindrigare. Hon är stilla och fullkomligt redig.
— Och är så vänlig och god och har så mycket längtat efter majoren! — interfolierade prostinnan med tårar i ögonen.
— Åh, God vare lofvad! Och ni, mina dyra outtröttliga vänner, hur skall jag kunna tacka er för allt?
— Jag får väl besöka mina kära? — yttrade majoren efter ett ögonblicks tystnad.
— Majorskan slumrar nu. Jag kom nyss ifrån henne. Men till fröken Alma kunna vi gå.
Man måste hafva känt föräldrakärleken för att kunna fatta faderns glädje vid åsynen af sitt barn, sin så outsägligt älskade Alma — af henne, som varit hans lifs skönaste fröjd, hans tröst i sorgen, — solstrålen i hemmets och hjertats mörker!
— Mitt barn! mitt älskade barn! — ropade han gång på gång under varma tårar, öfverhöljande Almas ansigte och händer med varma kyssar.
— Doktor Werther, hvem skall belöna er? — utbrast majoren, sedan han kunnat skilja sig från sin dotter, — och du, Maria, du, min Almas trofasta, försakande, outtröttliga väninna, — och majoren tryckte kärleksrikt de förlofvades händer.
— För dig, Axel, hoppas jag finna en lön! — tillade han, och det låg något, som man skulle kunna kalla faderligt, så väl i hans röst, som hans omfamning.
— Majorskan är nu vaken och längtar att få se majoren, — sade prostinnan, som inträdde i rummet.
Ett moln drog öfver majorens anletsdrag, och en djup suck höjde hans bröst.
