288
Majoren saknade mycket sin hustru, hvilken han sällan mindes från annat än hennes sista dagar, men nog tackade han Gud, att hon icke fick upplefva de försakelser, som blifvit en nödvändig följd af hans brydsamma, ekonomiska ställning.
Att majoren måste sälja Strålvik var naturligt, men huru mycket skulle han väl få öfver af köpesumman, när alla inteckningarna blifvit betalda? Och dessutom — hvem ville köpa en nedbränd egendom?
Detta senare bekymmer blef dock afhjelpt, så snart som brukspatron Lemner hemkommit från Köpenhamn, hvarest han för en operation i mer än tvenne månader uppehållit sig.
Brukspatronen hade länge tänkt köpa en egendom i granskapet af Lundafors. Strålvik var i alla afseenden efter hans önskningar. Han var i tillfälle att uppbygga det samma.
Köpet var således snart uppgjordt och det med den heder och oegennytta, som alltid utmärkte brukspatronen.
Den af majoren inredda och bebodda flygeln skulle med många fördelar disponeras af honom, så länge han behagade. Detta var en af de punkter, som köparen låtit införa i kontraktet.
En gammal trotjenarinna från majorens föräldrahem var den, som skötte majorens lilla hus, der han hoppades få se sin kära Alma uppträda som värdinna, så snart hennes krafter tilläto henne att lemna prostgården.
Några dagar före jul hade majoren verkligen den glädjen att i det inskränkta, men trefliga och smakfullt ordnade hemmet få mottaga både sin dotter och sina söner.
Både fader och barn gjorde allt för att för hvar andra gömma de smärtsamma känslor, som innefattades i detta möte, vid tanken på alla de smärtsamma förluster de lidit sedan Strålvik var deras gemensamma hem — och Harald nedsläppte tidigare än som behöfdes rullgardinerna,
