Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/293

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

289

att slippa se ruinerna efter det ståtliga, nedbrända hemmet.

Majoren hade förbehållit sig, att på julafton hos sig få se sina kära prostgårdsvänner, och det skedde så, ehuru mycket prostinnan än stred deremot.

På trappan mottogs prostens på det hjertligaste sätt af majoren och hans båda söner, och aldrig hade man sett en älskligare och mera förtjusande värdinna än Alma, då hon från tröskeln till den forna rättarstugan, hvilken nu var inredd till sal, vid brasans och julgranens skimrande lågor med öppna armar och glädjestrålande ögon sade de kära gästerna sitt välkommen.

Alma hade med förvånande hastighet återhemtat sig från sina svåra och långvariga kropps- och själsplågor. Men så hade också ungdomen och den lyckliga kärleken varit hennes läkare — ehuru väl det icke kan nekas, att Gustafs omsorger mest bidragit till hennes tillfrisknande.

Äfven inom den kära vänkretsen skulle man, mest för Rosas skull, hafva julklappar. Hon hade varit van, äfven i mormors stuga, att af gamla Anna hvarje julafton få mottaga en liten gåfva ur »blåa kistan». Men man hade kommit öfver ens om, att julklapparne endast skulle bestå af småsaker.

— Hvem har bakat de här rara kringlorna och pepparkakorna, fru Erikson lilla? — frågade med låg stämma och mystisk blick prostinnan, hvilken under téserveringen hade närmat sig den gamla hushållerskan.

— Det har fröken Alma gjort.

Ett tillfredsstäldt leende gled öfver prostinnans läppar.

— Tror fru Erikson, som är en så klok och förståndig menniska, att Alma, som är så fint uppfödd, kan bli en tarflig och huslig hustru och vara nöjd med ett så enkelt och anspråkslöst hem, som min son kan bjuda henne?


Högadals prostgård. II.19