291
Prosten log och sade, att han nog kände igen både kringlor och pepparkakor, och att han var fullt öfvertygad, att Alma skulle i allt blifva en utmärkt hustru och göra Axel lycklig.
Julklapparna voro gifna och mottagna, och alla
glada och belåtna med hvad som fallit på hvars och ens
lott; dock fröjdades ingen så mycket åt sina gåfvor som
den lilla ljuslockiga Rosa, hvilken, jublande af glädje, med
sin stora docka på armen, likt en liten elfva dansade kring
julgranen.
Här är ett bref till dig, min bror, hvilket jag blifvit
ombedd att icke framlemna förr än på julafton — sade
prosten, med ett på en gång mystiskt och allvarligt
utseende, och lemnade majoren ett större konvolut.
— Från onkel Gösta! — sade majoren, och en skiftning drog öfver hans ansigte.
Majoren hade brutit brefvet. Allas ögon voro fästa derpå, och en allmän tystnad herskade i rummet under det att majoren läste det samma; endast Rosa fortfor med sin dans.
Skuggor och dagrar, smärta och glädje hade under läsningen vexlat på majorens uttrycksfulla ansigte. Slutligen nedlade han brefvet på bordet. Tvenne stora tårar föllo derpå, och med ett från hans innersta hjerta gående Gud vare lofvad! — sammanknäppte han tacksamt sina händer.
— Brefvet är, som jag nyss sade, från onkel Gösta, — bergsrådet Liljenstedt, en kusin till min far — började majoren. — I hafven nog hört talas om honom. — Han har genomgått djupa sorger; — tidigt mistat en kär maka,
