290
— Ja, kära fru prostinnan, det tror jag visst! — Hon tänker icke på annat, den der Guds engeln, än att glädja andra och lära sig hushållet! Hon har varit med om så mycket till jul, fast jag ständigt har bedt henne låta bli, för jag har nog sett, att hon är klen än, men det har icke hjelpt. Hon har bara önskat, att allt skulle bli bra och att prostinnan och magistern skulle tycka om det.
Dessa senare ord grepo prostinnan så djupt, att tåren höll på att öka tékoppens innehåll, men hon bekämpade sig och sade i den vänligaste tonart: — Det är lyckligt för Alma, att hon i fru Erikson har en så god och duglig läromästare. Jag har hört majoren så mycket tala om frun och det myckna gagn, som frun gjorde i hans föräldrars hus. Och dess utom behöfver man bara se det här hemmet för att finna fruns ordningssinne och duglighet.
Fru Erikson log tillfredsstäld, men sade blygsamt, att hon visst icke förtjenade det beröm prostinnan gifvit henne.
Med sin tékopp i handen smög prostinnan sig bort till prosten, hvilken i soffhörnet var sysselsatt att tömma den stora mandarinen.
— Vet du, Sylvén, att Alma har bakat den rara kringlan, som du nu lade i tékoppen, och pepparkakan med, som ligger på téfatet, — började prostinnan med blid stämma och nedsatte sig bredvid sin man. Du känner nog igen smaken på dem? Ser du, de äro bakade efter mina beskrifningar. — Nog blir hon ändå en duglig och bra hustru, — och nog är det snällt af henne att i allt taga lärdomar af sin svärmor?
Det gör min sann icke många. Och fru Erikson sade, att den lilla stackarn har varit så rädd och orolig, att jag icke skulle tycka om det, som hon har gjort till jul.
