293
— Den räcker nog äfven till den kära skålen! men »Onkel Gösta» tillhör den första.
Axel hjelpte fru Erikson att draga upp buteljen.
Glasen voro fylda.
— Onkel Göstas — vår ädle välgörares skål! — Gud välsigne honom! — ropade majoren med hög, ehuru af rörelse vibrerande röst.
Alla tömde sina glas, och Otto ropade hurra!
Trettionde kapitlet.
Redan hade tvenne solhvarf dragit omkring jorden med sina vexlingar af ljus och mörker, af lugn och stormar, med sina sommar- och vintersolstånd.
I den lilla ofta omnämda staden hafva alla våra vänner lefvat i lugn och frid samt mått särdeles väl
Charlotte var lycklig; troget vårdande alla hjertats och hemmets pligter, beskådade hon med moderskärlekens solblickar den plantskola, som frodades under hennes vård.
Moster Lovisa var sig lik i välmening och nyfikenhet, men sade icke utan missnöje, att allting skulle vara med måtta, och att, om icke vaggan snart slutade att gå, så skulle hon om några år från hvar enda vrå af hela Sveriges rike icke få höra annat än rop på mormor.
Strålvik, nu mera tillhörigt brukspatronen, hade åter uppstigit ur askan i dess forna prakt och var bestämdt till brudgåfva åt hans lilla förgudade Johanna, hvars tvenne år yngre bror redan i vaggan af pappa sjelf helsades med namnet brukspatron, det vill säga, egare till Lundafors.
