294
Majoren hade köpt en liten naturskön egendom, en half mil från prostgården. Der fans icke Strålviks höga praktfulla salar, icke dess dyrbara möblering — icke dess rika växthus, dess vidsträckta parker, men der var täckt, beqvämt och harmoniskt, och så väl det inre, som det yttre talade i hög grad om smak och skönhetssinne.
Och när man såg majoren glad och bekymmerfri — såg Alma på höjden af sin fullt utvecklade fägring, med sitt medfödda, tjusande behag, som värdinna i det vänliga och fridfulla hemmet, då tyckte man, att der var så godt, så lufligt att vara, — man tyckte sig förstå den höga grad och trefnad, Alma en dag skulle sprida i sitt eget hem, och den lycka, hon der skulle bereda sin Axel.
Men Alma var icke blott en treflig värdinna. Hon utvecklade allt mer och mer de egenskaper, som tillhöra en nyttig husmoder. Med fru Erikson deltog hon i alla husliga göromål; men hon förstod att indela sin tid så, att hon alltid egde stunder för de sysselsättningar, hvilka, om vi så få säga, utgöra hemmets poetiska doft.
Hon vårdade sina blommor, — njöt med hela sin själs rika begåfning af det lilla bibliotek, Axel gifvit henne, och i gvällens timme ljöd skönt och harmoniskt hennes härliga sång.
I sin blifvande svärmoders bevågenhet hade Alma stigit till den högsta grad genom sina husliga egenskaper och kanske ändå mer derigenom, att hon i allt rådfrågade prostinnan, och voro någon gång prostinnan och fru Erikson af olika tankar i afseende på en väf, en rätt, eller sättet att sylta, så gälde alltid prostinnans omdöme.
— Ja, nog läser och sjunger Alma mera än Maria — plägade prostinnan säga till sin man — men det får ingen undra på — hon är finare uppfödd — och när hon så väl och så nyttigt användt sin dag, som hon verkligen gör, så må hon gerna sjunga på qvällen. Hennes sång är då som en dessert på en god och väl lagad middag.
