298
armar, — och sedan skall du följa Maria och mig in till de andra; ty du är dock vårt hems största prydnad, liksom du säkert är dess största välsignelse.
— Nej si, tvi mej, käre söte herr Gustaf, om ja dä gör! Jag tänkte nog, att jag skulle skämmas öga ur mej, när jag satt der inne i soffa bredvi prostinnan, just på samma ställe, der sali hennes nåd satt i väla. Gamla Anna passar inte te vara i förmak; ho passar bäst te sitta och vagga i en vrå, der ingen ser na, der ho i tysthet får bedja och tacka Gud för all glädje han gjort na på hennes sista dar, och be, att intet ondt händer herr Gustafs lilla engel.
— Blif då der du bäst trifves, du gamla goda Anna. Blif hos den lilla och bed, såsom blott du kan bedja, att hon må likna farmor och dem alla, hvilkas namn hon bär! — sade Gustaf med djup rörelse.
— Tvi mej, om hon skulle likna mej, gamla kräk; hå så go å så bra, som mamma ä! Men fröken Lena ska ho bli lik, och fröken Lena ska ho kallas! — sade gumman och lade den lilla sakta i vaggan.
— Tror du, Anna, att de saligas andar kunna nedblicka på dem de älskat på jorden? — frågade Gustaf, som tankfull lutade sig öfver vaggan.
— Ja, käre söte herr Gustaf, det tror jag visst, å att fröken Lenas ande är inne hos oss, å att, liksom Gud sände sin engel att på vägen följa Tobie son, så sänder Gud hennes ande att följa sin käre herr Gustaf, att han inte ska stöta sin fot mot stenen. Och att ho har sin hand öfver den lilla, det syns så väl; ty hon ser ju redan på mej mä samma ögon, som farmor gjole; å der står just i dåm, hva dä ofta sto i hennes: »Du gamla kära Anna!»
Gustaf log; men tåren dallrade klar i ögat, och med en sonlig blick på den gamla, lemnade han rummet vid Marias sida.
