297
ten i bönens stund, låg ett vänligt rum, med ljusa väggar och mjukkuddad soffa, öfver hvilken hängde samma tafla, vi fordom sett i fru Helenas kammare. Nedanför den af snöhvita draperier nästan undangömda sängen stod en liten vagga, hvilken, med sina träutskärningar, sina perlemorinläggningar tycktes tillhöra ett annat århundrade, ehuru lakanen, med sin breda hålsöm, så väl som det röda sidentäcket och det lilla örongottef med de rynkade spetsarne, fullkomligt liknade den vanliga upplagan af de förstföddes läger.
Som en samtidig till vaggan, satt på en låg stol, lutad öfver den samma, en gumma, hvars gammalmodiga, men utmärkt snygga drägt stod i vänlig harmoni till det silfverhvita, uppstrukna håret och de ärliga, fromma dragen. Den gamlas blick hvilade med ett mildt, nästan andäktigt uttryck oafvändt på soffan; ty der satt Maria, med den lilla älsklingen hvilande i sitt sköte och det saliga modersleendet på det sköna anletet.
Skönare var hon, der hon så satt i den hvita klädningen, med den täcka mössan, från hvilken de ljusa lockarne, svallande kring de rosiga kinderna, nedföllo likt en gyllne gloria kring barnets hufvud, skönare än i brudkransen, men skönast ändå i det ögonblick, då Gustaf, som länge af henne osedd, hänryckt beskådat de älskade, nu, i detta det högsta af kärlekens ögonblick med ordlös salighet slöt moder och barn i sin famn.
O, du jordens skönaste treblad, fader, moder, barn!
Sammanknäppta nedföllo den gamlas händer, och den frommas välsignelser hvilade öfver fröken Lenas son och öfver hans älskade maka och barn.
Johanna tittade sakta i dörren; hon försvann hastigt, men hade dock väckt de lyckliga till tanke på andra fordringar än kärlekens.
— Lägg din lilla guddotter i farmors vagga, Anna! — sade Gustaf till gumman, som tagit barnet ur moderns
