300
nästan örtrollande utsigten, utbredde ett slags tjusande feeri.
Vid ett öppet fönster, genom hvilket det ljufliga doftet från rosor och liljor inströmmade, stod ett ungt par. Öfver deras vackra anleten skimrade i klara strålar kärlekens lycksalighet.
Man såg, att det var ett par unga makar, så väl på den lilla täcka »ungmorsmössan», hvilken med sina rosenknoppar prydde den sköna qvinnans vackra lockar, som ock på deras fridfulla trygghet, hvilket må hända är det högsta stadium, höjdpunkten i kärlekens lycka.
Vi behöfva icke säga, att det var Axel och Alma, hvilka dragit sig undan det stojande vimlet för att från kabinettsfönstret se solen sänka sig i den spegelklara östersjövågen — och på samma gång ostörda få sola sig i hvar andras blickar.
För omkring tvenne månader sedan hade nemligen Alma varit brud, hade i dubbelt afseende varit en majbrud.
Axel hade länge varit anstäld vid Upsala universitet, der han hösten före Marias bröllop blifvit utnämd till docent, och det var med nästan obeskriftig tjusning som han till den gamla lärdomsstaden hemfört sin vårdagsbrud, sin unga, sköna, älskliga maka.
Leende och luftig som en elfva i dansen, kom Rosa i detta ögonblick nästan flygande in i kabinettet.
— Se här ett bref till morbror Axel, som låg i morbror Gustafs väska! — ropade hon och framräckte brefvet, som hon höll i sin hand.
En lätt skugga drog öfver Axels ansigte.
— Ack, så vacker du är! — utbrast flickan och lindade sina armar smekande omkring Alma, hvilken gerna och, som hon tyckte, med mera skäl, velat tillropa Rosa det samma, då hon såg det lilla täcka anletet med de själfulla blå ögonen, såg huru hennes ljusa rika lockar skimrade som guld i de klara solstrålarna.
