Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/305

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

301

Alma kysste Rosa, hvilken med ett sjungande:

“Jag är en liten flicka,
Som dansar blott och ler”,

dansande lemnade rummet.

Axel hade nedsatt sig, sysselsatt med läsningen af brefvet. — Almas öga föll på kuvertet, som Axel lagt på bordet. Rosen bleknade på hennes kind, och en suck höjde hennes bröst.

Hon stälde sig så, att hon kunde se Axels ansigte, och då hon snart såg skuggorna skingra sig och fly derifrån som dimman för morgonsolen — såg det stråla af tillfredsställelse och ljuflig frid, då slog rosen åter ut sina purpurblad på hennes kind, och hennes bröst höjde sig i tacksam glädje.

Axel hade slutat läsningen af brefvet, hvilket han nedlade på bordet. Han lindade sin arm omkring sin unga makas lif, hvilken kärleksfullt lutade hufvudet ned mot hans bröst.

— Gud vare lofvad, min Alma! — nu skymmer intet moln min klara himmel! — ingen känsla af oro stör min själs frid! — utropade han, och en glädjens tår darrade i hans öga — Gertrud är lycklig! — Hon har i tvenne månader varit Richards maka. Men hon har icke blifvit det blott för att belöna hans trogna kärlek, — utan derför, att hon nu med hela sin själ delar hans varma känslor. Fru Hertzner säger mig detta i förening så väl med Gertruds innerliga och varma helsningar till mig och till min hulda älskade maka, som ock med hennes hjertliga fröjd öfver vår lycka, hvars djup hon säger sig fullt förstå genom den hon sjelf njuter. Se här min Alma, läs fru Hertzners bref, så får du sjelf se.

Fru Hertzner och Axel hade, enligt deras öfverenskommelse, hvarje år skrifvit till hvar andra, och i det första bref Axel mottagit, hade fru Hertzner tillstått, hvad hon af grannlagenhet förut förtegat, nemligen, att hon var moster till Gertrud. Hon trodde, som hon sade, att Axel