302
förut anat det, och att han vid sin afresa fått säker visshet derom, då han troligen genom fönstret igenkänt Gertrud.
I hvarje bref hade fru Hertzner talat om Gertruds tilltagande glädje och lefnadsmod — huru hon tyckt, att hennes systerliga känsla för Richard allt mer och mer antagit en ömmare karakter, och huru hon hoppades, att Gertrud en gång skulle kunna belöna hans trogna kärlek.
Axel hade troligen för Alma aldrig omtalat händelsen med Gertrud, om hon icke genom Maria förut varit underrättad derom. Nu hade de ofta återkommit till detta ämne, hvilket nästan kunde sägas vara det enda, som stämde dem till vemod.
Alma tog brefvet, hjertligt glad öfver Gertruds lycka, ehuru inom sig icke delande Axels tro, att den kunde vara jemförlig med den hon sjelf njöt. Ack, det fans ju blott en Axel!
Alma hade slutat läsningen af brefvet och ett outsägligt uttryck af kärlek och frid hägrade öfver hennes själfulla anlete, då hon återlemnade det till Axel, som stod tankfull vid fönstret, skådande upp mot den klara aftonhimmeln.
— Se! — sade han och visade på den enda stjerna, hvilken, ehuru icke så klart — men dock för Axels öga åskådligt, syntes på den höga aftonhimmeln.
— Vår stjerna, Axel! — svarade Alma med en klangfull betoning.
Stjernan strålade klarare — rosendoftet inströmmade i balsamiska flägtar — de gamla lindarne hviskade andelätt — trasten slog sin bröllopssång — och de unga makarna sjönko med ljuf lycksalighet i hvar andras famn.
