27
dern drefs ej af samma känslor, och hon blef hemma för att i verldsvimlet kanske knappast egna sitt barns första nattvardsgång en tanke eller en bön.
— Ack, en sådan mor! — suckade prostinnan och tryckte med moderlig ömhet Alma till sitt hjerta, då hon, åtföljd af allas välsignelser, lemnade prostgården.
Vid prostens sida vandrade hon upp till det heliga templet, som låg der så oskuldshvitt, så trädkransadt, och hvars solbestrålade spira visade åt himlen, liksom hoppet i den öfversälla flickans själ
Hvem minnes ej de himmelska känslor, som åsynen af den på en gång nedböjda och himlaburna syskonkransen uppväckt i hvarje hjerta, hvilket ej är tillslutet för allt heligt; och så tillslutet är ej något, att icke den gode engeln i detta ögonblick åtminstone vidrör, om ej genomtränger själen med sin snöhvita vinge! Och om någon af de saliga tillhör oss med slägtskapens eller kärlekens ömmare band, o, säg, älskade vi dem någonsin som då?
— Och du ville ej, att jag i dag skulle få skåda Alma? — sade Axel till Maria, då hon på eftermiddagen smugit sig upp på hans kammare, der hon tankful nedsatt sig.
— Förlåt mig, Axel; men jag trodde, att du skulle störa Alma.
— Maria, hvem tror du tänker på jorden, när man ser englarne? Lustvandrar man icke då i deras fädernesland? — svarade Axel, och en tår perlade klar i ögat.
— Men nu är du åter på jorden igen; ty annars vore du ej så dyster, Axel lilla, — sade Maria, ömt smekande broderns panna och kind.
— Ja, Maria; men jag har fört med mig minnet af min himmelsfärd.
Det uppstod några minuters tystnad.
— Tror du dig verkligt älska Alma? — frågade slutligen Maria.
— Ja, »ty hvad man tror, är mer än hvad man vet»,
