28
och derför tror jag icke blott, att jag älskar henne; men jag tror också, att jag aldrig kan älska någon annan. Och nu skall jag bort, långt bort och skiljas vid henne, som kanske, när jag kommer till baka … Nej, nej, men hvarför skall jag lemna mitt fädernesland? Hvad har hela verlden att erbjuda mig i ersättning för hvad jag lemnar der?
— Så skall, så får du icke tala! — sade Maria med dold rörelse. — Du kommer så rik till baka till oss igen; hvarför skulle då fäderneslandet vara fattigare? Du plär ju alltid hoppas, alltid se allting ljust och gladt. Hvem vet? Dock, jag vågar ingenting säga; men omöjligt är det icke, Axel!
— Vet du då om Alma älskar mig?
— O, skall jag säga dig det?
— Omtalade icke jag för dig Gustafs kärlek, innan han någonsin förtrott mig den?
— Ja, Axel, Alma älskar dig, ehuru hon aldrig med bestämda ord förtrott mig sin kärlek; men du är henne kär, ja, outsägligt kär. Må du taga denna visshet med dig på färden!
— Tack, o, tack, Maria! Med Almas kärlek vill jag trotsa allt, hoppas allt! — utbrast Axel, och det nyss så nedslagna ögat strålade af sällhet och hopp.
Nu afbrötos de af modern, som redan allt för länge saknat dem; men hon försonades dock med sin saknad, då hon såg Axel glad; ty icke utan oro hade hon sett hans smärta och anat, att icke blott dagens, utan att äfven äldre känslor varit orsaken dertill.
Prostinnan älskade innerligt Alma och skulle ingenting högre önskat, än att se henne som Axels brud; men hon kände moderns högfärd och visste alla de förödmjukelser, som skulle vänta Axel; och att se Axel förödmjukad, kanske afvisad, nej, det kunde icke moderns hjerta uthärda, icke en gång tanken, att han skulle tigga sin sällhet af majorskans hand.
