Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

36

sista, det farligaste ögonblicket, öfvervans hon af sitt djupa deltagande för de älskade, de så snart åtskilda.

Hon uppreste sig och lemnade dem, utan att en gång, genom Almas böner att qvardröja, besinna eller kunna motstå sin svaghet.

Det blef tyst i det grönskande halfdunklet, så tyst, att trasten, som trodde sig ensam, började åter de nyss afbrutna kärlekstonerna. Alma såg ned, och Axel — hvart såg han?

Så skulle de kanske suttit tills Maria återkommit, om icke från en af de närgränsande alléerna en mild vacker qvinnoröst sakta sjungit detta Nyboms härliga afsked:

“Farväl! i sången vill jag minnas dig —
Glöm du i tysta böner icke mig;
När lutan stormar ut en hymn till Gud,
Då glömmer visst ej mig min barndoms brud.

Och hvar jag är, till hvilka land jag far,
Ditt hjertas bild står i mitt hjerta qvar;
Som svanen, klagande vid fjerran ö,
Jag vill i toner lefva, toner dö.

Din lutas thema vill jag stundom bli:
Du skall bli själen i min poesi.
Blir lifvet mulet, blir det natt kring mig,
I dikten jag en vallfart gör till dig.

Ty uti dikten blott jag älska får,
Blott nattens stjerna skådade min tår;
Och helsar hon dig någon qväll så klar,
Ett mildt “god natt” från mig hon säkert bar.

När morgonvinden ikring rymden far,
En helsning ifrån mig till dig han tar,
Och återkommen sent om aftonen,
Så bar han en från dig till mig igen.

När Helios ur österns fjerran går,
Då glindrar uti Rosas kalk en tår;
Och när hon sjunker uti vesterns haf,
Då bäddar blomman opp sin lilla graf.