37
Som blommans soldröm är vårt lif så kort,
Vi sjunga, älska, hoppas och — dö bort.
Men bortom grafven ligger himmelen,
Och der är ännu rum för kärleken.
Der skall jag, när jag drömt min dröm till slut,
Som brudgum vid ditt hjerta hvila ut.
Farväl till dess, du själ utaf min själ,
Farväl, — ett långt, ett innerligt farväl!
En djup sympatetisk känsla höjde begges bröst, och
hela Axels själ var ett bäfvande melodiskt genljud af den
sköna sången, hvars sista ord han nästan omedvetet
upprepade.
Alma uppslog det ljufva, tårskimrande ögat, det mötte Axels, och denna blick var den himmelska tydningen till det själsklingande och dock så tysta »Alma!» som nu sväfvade öfver Axels läppar, och med ett fullt och ändå nästan ljudlöst »Axel!» förstodo de — de hade alltid förstått — hvar andra. Inga frågor, inga löften ohelgade denna stund, som öfver deras själar utgjutit lifssolens renaste strålar. De hade sagt nog, sagt allt, och då Maria kom till baka, såg hon hvad som inträffat.
De andra återvände och man begaf sig till hotelet för att äta qvällsvard.
Öfver Axels drag hvilade nu en helig lycksalighet. Han var rik som en gud. Hvad betydde nu resa, afstånd, skilsmessa? Han förde ju öfver allt sin himmel med sig.
Alma deremot var blyg och darrande, och på den rena pannan hvilade hjertats första syndabekännelse. Hade icke hvar och en varit helt och hållet sysselsatt med sig sjelf, skulle hennes herlighet blifvit upptäckt i samma ögonblick hon fått en sådan. Axel sökte hennes öga; hon flydde hans.
Det var skymning, i fall en juliafton kan kallas ega en sådan, då de på den lilla, så outsägligt vackra strömvägen återvände till staden. O, hvad han nu var skön,
