46
— Huru vet du, att Alfred är sjuk? — frågade nu Maria, då hon såg honom djupt insomnad.
— Ack, jo, han är sjuk, mycket sjuk; ty han skrek nyss och sparkade så fasligt.
Maria upplyfte gossen. Han uppslog ögat. O, det var Gustafs blick, som mötte hennes! Några ögonblick betraktade hon den undersköne gossen.
— Du är sjuk, Alfred lilla? Jag skall bära dig hem till mormor! — sade nu Maria med den ljufvaste stämma.
—— Nej, nu är jag icke sjuk, — svarade gossen med en röst, som, ehuru späd, dock egde en rörande likhet med Gustafs. — Mormor blef så rädd, om jag ej sjelf kunde gå, — och i det samma uppreste han sig, med tillhjelp af Maria; men häftiga ryckningar började i samma ögonblick att skaka och förvrida de späda lemmarna. Rosa började storgråta, och Maria satte sig på gräset och slöt med öm smärta gossen i sina armar.
I det samma ankom Johanna, som länge sökt Maria. Hon förstod allt. — Var icke så rädd, Maria, sade hon; — det är icke farligt, det är säkert spasmer.
— Bär honom hem till mormor! — ropade den lilla fickan, nästan alldeles tröstlös. — Der, — pekade hon, — der bor mormor.
Alfred var åter lugnare, och Johanna tillbjöd sig att bära honom; men han räckte armarne åt Maria och sade, att då hon icke orkade, skulle han gå.
Rosa gick förut. Det var icke långt. Från den lilla björkdungen kommo de till en grind, och inom hennes område låg fru Werthers boning.
— Jag väntar här, — sade Johanna; — men dröj ej länge, ty då blir Lemner orolig!
Stora svettdroppar glänste på Marias panna, och hon var hvarje ögonblick färdig att nedsjunka; men hon kände det ej, det var Gustafs systers barn, denne Gustaf så like Alfred, som hon bar på sina armar. — Nu kan jag gå, — hade han ofta sagt under vägen, medan den lilla han-
