Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

47

den oupphörligt klappat Maria. — Nu måste du släppa mig, annars blir mormor rädd, — sade han, då de voro vid dörren; och sedan Marias läppar några ögonblick hvilat på hans glödande mun, så nedsläppte hon honom.

Rosa öppnade köksdörren. Med ryggen vänd åt de inkommande, stod en gammal gumma, sysselsatt att ur en liten snöhvit bytta sila det lilla mjölkförrådet.

— Alfred är sjuk, gamla Anna! — hviskade Rosa sakta. — Se, huru blek han är! Den der vackra flickan har burit honom hem.

— Hvad, i Herrans namn, är gossen sjuk ? — utropade den gamla bestört och vände sig om.

Alfred satt nu på en stol, med hufvudet lutadt mot Marias bröst.

— Hur i all verlden står dä te', min lille engel? — sade Anna och förde handen under den lille gossens haka.

— Jag blir snart bra, gamla, goda Anna, bara du icke är ledsen, — svarade han, svagt leende.

Med rörelse hade Maria betraktat gumman, som ännu icke tyckts bemärka henne. Hon hade nu fullt förstått Gustafs beskrifning på den goda Anna.

— Sannerligen, om jag ha' helsat en gång, — inföll gumman; — men, kära mamsell eller fröken, hockeho' ä, förlåt mej! Jag vardt så ängslig, när jag hörde, att gossen va' sjuk, att jag glömde bort allt annat; men Gud välsigne henne, som bar hem honom! — tillade hon vänligt seende på Maria, som nu omtalade, huru hon funnit barnen.

— Ja, gammal blir han aldrig, dä' ha' ja' jemt sagt, — sade Anna, sedan Maria slutat; — men herr Gustaf va just en tocken engel, när han va' liten, tillade hon, tillrättavisande sig sjelf.

— Maria frågade nu efter fru Werthers tillstånd, och fick veta, att hon varit sjuk i fjorton dagar, samt att hon med hvarje dag blifvit sämre.