50
litet af räntan på min stora skuld! — svarade han, när Maria öfverhopade honom med tacksägelser. — Skulden kan endast Gud betala.
Nu blef det beslutadt, att Lemners skulle tillbringa natten på en gästgifvaregård nära Ekdala, och att de andra morgonen, innan sin afresa, skulle hos Maria göra sig underrättade om Helenas tillstånd.
Emellertid hade Maria återvändt till Helenas boning, hade för Anna och barnen omtalat, att hon vore Axels syster, och att hon nu ville hjelpa Anna med vakor och omsorger hos den sjuka.
Anna gret glädjetårar, omfamnade Maria och höll hjerliga loftal öfver den »rare, vackre brodern», som gjort Gustaf så mycket godt, och som gifvit henne en trea banko, när han gick derifrån.
Rosa skrek af glädje, och den lille Alfred utsträckte leende sin hand för att klappa Maria.
Maria smög nu med Anna in i fru Werthers rum. Den sjuka slumrade ännu. Så väl hos henne som i hela det lilla rummet rådde en ytterlig snygghet, en nästan ovanlig ordning.
— Ho' sofver så godt; och om mamsell nu blir inne, så kan ja gå ut och göra ifrå' mej, — hviskade Anna sakta.
— Men om hon vaknar och ser mig, som hon icke känner, så kan det förskräcka henne.
— Ah, inte kan ho' bli rädd för en engel! — svarade Anna barnsligt from, — och dessutom kommer ja' snart igen.
Maria var nu ensam och satte sig vid nedra ändan af den sjukas säng, der hon kunde beskåda de kära dragen, från hvilka icke jordens alla smärtor och plågor kunnat borttaga själens frid. Maria tyckte sig lefva och andas i en ren fridsatmosfer, så nära himlen, att hans salighetsbäfningar susade genom hennes själ.
