Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

51

Helena rörde sig och uppslog sitt öga, ack, ett öga så välbekant för Maria!

Maria närmade sig nästan omedvetet.

— Jag är ju vaken, och jag drömmer ännu, — sade Helena och fäste en blick af oändlig kärlek på den darrande Maria. — O, det är en ljuf villa! Jag tycker mig ännu se Maria, sådan jag såg henne i drömmen, — fortfor hon, och feberrosorna stego högt på den fina kinden. Nu kunde icke Maria längre stå orörlig. — O, nej, det är ej en villa: Det är Maria du ser; det är hon, som vill vaka och bedja hos dig! — utbrast Maria och nedföll vid sängen i det hon förde den afmagrade handen till sina läppar.

Helena kunde icke i ögonblicket fatta allt; men hon såg, hon hörde, hon kände, att det var Maria, och tryckte henne med moderlig ömhet till sitt hjerta.

— Nå, ett sådant främmande vi ha fått! — sade Anna, som glad såg det ömma förhållandet mellan fru Werther och Maria. — Ja' visste nog, ja', att herr Axels syster inte kunde skrämma frun.

— Ack, Anna, hvad Gud är god! — sade Helena tacksamt och upplyfte de milda ögonen.

— Ja, han öfverger aldrig sina barn, — sade Anna.

Det uppstod en ögonblicklig tystnad, en stilla, trefaldig bön.

— Hvar äro mina små? — frågade Helena.

— Di ä i köket, söta fru lilla!

— Låt dem komma in!

Anna tvekade. — Alfred ä' icke rätt rask, — sade hon slutligen.

— Är han mycket sjuk, Anna? — frågade mormodern.

Och nu berättade Anna allt det, som Maria förtegat. — Dä ä' inte så farligt heller, — tillade hon och klappade den sjukas täcke.