Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

52

— Farligt är intet, som hvilar i Guds hand, — svarade den fromma qvinnan. — Jag har länge anat, att Alfred skulle få ett bättre hem än jorden. Kanske får han nu, som mormors förbud, gå till himlen, — tillade hon, och en fridfull klarhet glänste öfver det milda anletet.

Maria gret, och Anna lät det tjocka ylleförklädet göra en kraftfull rund kring ögon och kinder.

Varsamt öppnades nu dörren, och Rosa inträdde sakta. — Alfred är icke illa sjuk, mormor lilla, — hviskade hon och gömde de strömmande tårarne i mormoderns händer.

Den sjuka smekte Rosa och bad, att Alfred skulle komma in och lägga sig i sin lilla säng, hvilken stod i hennes kammare.

Alfred hade åter haft ett svårt anfall, men var nu mera lugn och lade sig villigt i Marias famn för att bäras till mormor.

— O, hvilken engel! — tänkte Maria, då hon såg den sjuke gossen med öfvernaturlig kraft liksom öfvervinna sig sjelf för att lugna den kära mormodern. Han böjde sig sakta ned öfver henne och lutade sitt lilla mörklockiga hufvud mot det varma, ömma hjertat, i det han höljde hennes händer med kyssar.

Med möda kunde Maria slita honom från den kära famnen, liksom fruktade han att aldrig mera komma dit.

— Ber du, jag kan ändå se på dig, mormor lilla! — sade han och blickade från sin lilla säng på Helenas läger.

— Har här icke varit någon läkare? — frågade Maria, som nu, sedan Helena och Alfred insomnat och då hon efter de häftiga känslosvallen åter kunde redigt tänka, stod hos Anna i köket.

— Ack, nej, kära mamsell! Fru Werther ä' fattig, skjutspengarne ä' dyra, och doktorn reser inte så långt, om han inte kan få bra betaldt. Derför vill aldrig frun, att en ska' nämna om nå'n doktor; men ja' skicka härme'dan, så att hon inte visste å't; men han svara, att han inte hade ti'.