76
hört månget förskräckligt prof deraf; hon hade genom Anna hört deras afskyvärda anspelningar på hennes förhållande till Gustaf; hon hade lidit djupt af allt detta, men ändå varit lugn; och nu, vid blotta underrättelsen om borgmästarens hemkomst, darrade hennes själ af en mörk, outredd fruktan. Det var som kände hon närvaron af en ond ande, hvilken försåtligt ville draga henne mot en afgrund.
Under de oroliga tankar, som nu bestormade Marias bröst, hade Anna stilla öfvertänkt sin smärta. Hon hade jemfört fru Werthers sällhet med sin egen sorg, jordens öfvergående qval med den eviga friden, och i varm kristlig anda utropade hon: — Säll är den, som sina händer i Guds händer sluter in.
Maria kände dessa ord, som voro de sagda till henne. Hon blef lugnare, och i fridfull, ehuru sorglig sinnesstämning ingick hon till fru Helena, som ännu slumrade.
— När kan Gustaf vara här, Maria? — frågade Helena, strax efter sitt uppvaknande, med svag stämma.
— Om några dagar, — svarade Maria och dolde med möda den oro, fru Helenas fråga ingifvit henne.
— Han kommer då för sent, min arme Gustaf! — suckade modern och upplyfte det ännu själfulla ögat. — Då är mitt hjerta kallt, ty jag känner, att dess slag äro räknade, och fastän de gå sakta, så äro de dock snart slut.
Maria gret och fru Helena lade sin hand på hennes hufvud, hvilket låg nedlutadt mot sängkanten.
— Jag har länge längtat efter min frälsares blod — fortsatte hon, bekämpande den moderliga smärtan; — men jag hoppades att med min Gustaf få, sista gången på jorden, smaka dessa hugsvalelsens droppar. Det vore så ljuft för Gustaf att taga detta heliga minne med sig genom lifvet; men Gud vill det ej! Derföre, Maria, skrif några rader till kyrkoherden, och bed honom komma hit. Anna skall framskaffa brefvet.
