81
Efter en stund inkallades kyrkoherden. Han inkom och fann både modern och Gustaf lugna.
Fru Helena satt kringbäddad i sängen, och vid den knäföllo Gustaf och Anna. Rosa, som lofvat vara så stilla, hade smugit sig upp bakom den kära mormodern, och liknade en af dessa englar, hvilka fantasien målar sig nedsända från Gud för att upphemta de godas själar. Maria hade nedsjunkit bakom sängen, i sitt hjerta delande de älskandes lycksalighet.
Med heligare känsla och varmare anda hade kyrkoherden aldrig förrättat det heliga kallet. Hvarje hans ord var ett skönt vittnesbörd af denna rena ingifvelse. Han var mild, hög, tröstande och kärleksfull! Ljuf var försoningsrösten, hvilken lik en himladagg genomträngde de troendes hjertan.
Fru Helenas anlete klarnade, såsom då himlaljusets strålar upplyser en helgonbild, och slutligen glänste det i förklaringens skimmer, och hela det lilla templet tycktes öfvergjutet af dess sken.
Kyrkoherden tystnade.
— Fader, jag är redo! — utropade fru Helena och log som det återvändande barnet, hvilket på nära håll ser ljusen lysa i sin faders hus.
Gustaf stod ensam vid sin moders säng; ty kyrkoherden var borta, Anna och Maria hade dragit sig till baka, och Rosa, som nu insåg, att äfven mormor skulle dö, och ännu icke förstod dödens lif, hade gått ut på sin vanliga lekplats, der hon kastade sig framstupa i gräset, och der hon vattnade blommorna med heta tårar.
Fru Helena talade några ord sakta vid Gustaf. Hon vinkade åt de andra att framkomma. Anna gick att hemta Rosa, som hon fann inslumrad bland blommorna.
Gumman upplyfte henne sakta och frambar henne till fru Helena, hvars hulda blick ännu en gång dröjde hos det älskade barnet. Sedan nu Anna nedlagt den lilla och