82
borttorkat spåren af de tårar, som nedfallit bland Rosas lockar, gick hon åter till sängen.
Nu tackade fru Helena dem för allt, med dessa en döendes enkla, varma ord, hvilkas minne aldrig försvinner ur hjertat.
— Jag skulle då hafva dig att tacka för min sista jordiska fröjd, Anna! — sade fru Helena, underrättad att Gustaf hemkommit i följd af Annas bref, — för den sällheten att från min dödssäng välsigna min Gustaf! Men evigheten skall rikt belöna dig, och länge skall det ej dröja; men till dess, Anna, upphör icke att tala fromhetens och gudsfruktans ord vid mina barn. Du vet det, Anna, dessa äro mina, — sade hon och utsträckte de matta armarne mot Maria och Gustaf, hvilka nedföllo vid hennes säng.
— Mina älskade barn, — fortfor hon till dem, — det enda arf, jag lemnar er, är min tro; behållen den, och er skall intet fattas!
Hon tystnade och kämpade djupt efter andan. — Nu farväl! Gud välsigne eder! — sade hon med högre röst.
En helig tystnad herskade i rummet. Fru Helenas läppar logo ännu en gång. — Jag kommer, min frälsare! sade hon så sakta, att det var fattligt endast för ett vandt öra.
Dessa voro hennes sista ord, och hon inslumrade från sin sista aftonbön stilla och ljuft som ett barn.
Segerleendet dröjde på de bleka läpparne; en fridssusning flägtade underbart kring rummet; de älskade kände flägten af ett himmelskt besök. Solen sjönk stilla och gick att med morgonljusets strålar upplysa en skönare verld. Alfred fick rätt: på aftonrodnadens guldmoln fick han från försonarens famn utbreda de snöhvita vingarne och flägta englaspråkets välkommen till den frigjorda anden.
