84
— Hjertandes, var det icke för väl, att Landers gick sin väg; ty annars hade ingen skjorta blifvit tillklippt till qvällen, — sade mormor och slöt med ett »vyss, vyss!»
— Jag mins, jag, hvad salig Wendler och jag fick träla för att få ihop våra smulor; men så kysste vi icke bort tiden heller, och vi hade icke mer än ett barn, men om detta skall räcka som det begynt, så lär väl ni få år och barn.
Charlotte hade leende under oafbruten klippning afhört mormors tal; men vid de sista orden hvilade handen stilla, och hufvudet sänkte sig litet ned mot skuldran.
— Kära Lotta, det är icke ondt i det! Barn äro en Guds välsignelse, — fortfor hon, då hon såg Charlottes tankfallhet, —— och jag är säker, att vår herre nog utser något åt dem, om du ock finge ett helt dussin, så snart di ä' ärligt tillkomna i verlden och icke som borgmästarens …
I samma ögonblick öppnades dörren, och ett fruntimmer inträdde. Hennes utseende var sydländskt, och man skulle kunnat kalla det skönt, ehuru den första ungdomsfriskheten syntes i förtid jagad derifrån. Hon vände sig mot Charlotte med en behaglig, blygsam helsning; men då hon i det samma blef varse Lovisa, som med en föraktlig blick mötte den arma, sänkte hon hastigt ögat mot golfvet, och det syntes, att den bleka kinden kunde ännu blifva röd.
Charlotte gick vänligt emot henne och bad henne sätta sig, men den främmande bad att få tala enskildt vid Charlotte, som med obeskriflig vänlighet då bad henne ingå i förmaket, mot hvars dörr hon närmade sig.
Lovisa runkade på hufvudet, hostade och gaf alla möjliga tecken till missnöje, hvilket dock icke bemärktes af Charlotte.
— Kära Lotta, nu är ju gossen vaken, — sade hon slutligen, då Charlotte skulle öppna dörren, — och du
