85
måtte väl ej låta honom gråta heller; det skulle icke pappa tycka om.
— Han somnar ju igen, mamma lilla, — sade Charlotte, nedlutade sig öfver vaggan och vände, trots mammas varnande ögonkast, till baka till den väntande, som med en blick, i hvilken menniskokännaren skulle hafva upptäckt den olyckligas lefnadsöden, hade följt den lyckliga modern till vaggan.
Lovisas hela varelse var i uppror. Vaggan stod stilla, och det eljest så fryntliga ansigtet mörknade under de många hätska tankar, som qvalde Lovisas själ. Men nyfikenheten, denna den starkaste af hennes passioner, segrade snart öfver vreden, och på tåspetsarne smög hon ig till förmaksdörren.
Allt hvad hon dock kunde höra voro snyftningar och en klagande röst, utan att kunna urskilja ett enda redigt ord; ty de hade satt sig i soffan i andra ändan af rummet.
— Förlåt mig, goda fru Landers! — började den främmande med bruten stämma; — men jag har hört så mycket talas om ert goda hjerta, och har äfven sjelf sett det i den vänlighet, hvarmed ni bemötte mig den enda gång jag förut sett er. Jag, som aldrig glömt detta ert uppförande, så olikt det jag förtjenar och så olikt det förakt, som nästan alla visa mig, är säker, att ni icke skall med hårdhet bemöta den olyckliga, som kommer att begära några upplysningar af er.
Charlotte, som såg huru den talande kämpade, huru tårarne voro nära att qväfva henne, fattade hjertligt hennes hand och försökte med hela det goda hjertats ömhet och grannlagenhet ingifva henne mod.
— Jag behöfver icke säga er mitt förhållande, mitt brott, — började hon, efter några ögonblicks tystnad, och en djup suck höjde hennes bröst; — ni känner allt, men ni känner också borgmästaren Brenner. Ni skall derigenom ursäkta mig och ni skall tro, att jag en gång älskade
