89
Lovisa, i alla andra afseenden öfverseende, var dock i detta enda fall oblidkeligt sträng, i synnerhet när det gälde den i fråga varande flickan, hvilken hon aldrig kunnat tåla. Nu var hennes hätskhet bragt till sin höjd genom den olyckligas djerfhet, Charlottes vänlighet och icke minst genom den misslyckade mödan att ej kunna uppsnappa samtalet; men vare sig hon hoppades att derför få ersättning, eller hon blifvit bevekt af Charlottes ord, nog af, hon lugnades och frågade Charlotte om borgmästaren tänkte gifta sig, efter hon var så bedröfvad.
Charlotte hann ej svara, förr än hennes man inträdde, hvilken, långt från att ogilla sin hustrus handlingssätt, hjertligt tackade henne derför. — O, hvad hon är olycklig! — tillade han; — ty jag anar, att han aldrig mera återkommer hit. —
— Hjertandes, hvad säger du, gosse? — utbrast Lovisa och påsatte glasögonen, för att kunna rigtigt betrakta sin måg, hvilken nu uthärdade en svår stund, för att på en gång kunna tillfredsställa sin svärmors nyfikenhet och försighetens fordringar; men moster Lovisa fick ingenting mera veta.
