Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

90

Nionde kapitlet.

Vi återkomma till vår stackars Gustaf, hvilken vi lemnade i en af lifvets sorgligaste stunder; men hellre än att följa honom genom den djupa sorgens alla stadier, grafklockans toner, de tre skoflarnes hemska ljud, den sista blicken i den låga kammaren, som gömde det älskade stoftet, återvändandet till den tomma hyddan, vilja vi läsa det bref han, icke långt efter begrafningen, skref till den bäste af vänner. Några spegeldrag finna vi säkert der af hans själ, några underrättelser om hans yttre förhållanden.

Ekdala den 6 sept. 183—.

Ȁlskade Axel!

»Den sorg, som syns, är icke sorgen sjelf, utan blott dess lindring». Ur djupet af det sorgsna hjertat har skalden upphemtat dessa ord. Jag förstår dem; ty min själ speglar sig i deras anda.