94
höra dem. Jag är hellre ensam än med honom; men jag kan icke stöta ifrån mig så mycken vänskap, så mycket deltagande. O, i sanning, Axel, det är mycket af sonen till den, som så förföljt min mor! mycket af den, som vet mig älskad af henne, som för min skull förskjutit honom! och ändå — jag är ej lugn med honom. »Akta dig för Brenner, Gustaf!» var det sista ord Maria sade till mig. Kanske är det verkan af dessa ord, som gör mig så fruktande; ty ingenting har jag att befara af honom, så mycket mera, som han snart går om bord till Tyskland. Han har begärt ett års permission. Hans helsa är ej god; han hoppas återvinna henne i ett mildare luftstreck. Är det honom möjligt, besöker han dig.
Du finner det säkert underligt, Axel, att jag ännu ärnar tillbringa tvenne veckor i den tomma modershyddan, då Marias hem väntar mig, och då hennes far bjudit mig till en högtidlig förlofning med den så länge älskade. Du skulle läsa hans bref! Icke en gång du kunde från honom hafva erhållit ett ömmare.
»Marias hjerta, den blanka ringen, föräldrakärlek och hela husets älskling, den lilla Rosa, vänta dig», skref han; »men du får ej komma ensam, Anna måste följa dig! Icke heller hon kan få ersättning för hvad hon förlorat; likväl skola vi göra allt att förljufva hennes återstående dagar.»
Och ändå, Axel, jag dröjer här. Jag kan ännu ej skilja mig från denna hydda, denna graf. Sorgen är en andeskådare och vill ogerna lemna det ställe, der hon lättast tror sig kunna framkalla henne kära gestalter. Jag vill i qvällens dunkel vandra till det heliga hvilorummet, vid dess grönskande rand bedja brinnande böner, vattna de hvita, de blå blommorna med den sonliga kärlekens tårar, till dess att fullmånen glänser på det nattliga korset, klar som den aftonen, då Maria bestrålades af hans sken — då vill jag säga kullen mitt farväl, och med det ila till Marias hjerta.
