6
blifva färdiga, och när jag plockar och kokar dem, så frågar jag, om det icke är billigt, att du rensar dem till din brors älsklingsrätt?
— Men först måste Maria uttaga de fula papiljotterna — invände fadern leende, hvilken hörde sista orden genom den öppna dörren och i samma ögonblick inträdde i rummet. — Axel kan snart vara här, och …
— Och Axel känner nog igen sin syster ändå, utan de der långa lockarne, hvilka jag aldrig rätt kan tåla.
— Men du glömmer, att Axel icke är ensam, samt att det säkert skulle mycket förvåna hans kamrat att se Maria så behornad på sjelfva högtidsqvällen.
— För kamraten, den der stackars fattige studenten, måtte väl Maria icke kläda sig, icke taga ur en enda papiljott.
— Men alla för Axel, min goda mamma! — sade Maria med ett ljuft leende, i det de långa, ljusbruna lockarne glänsande nedföllo kring de rosiga kinderna. — Nu skola ärterna snart blifva rensade, — tillade hon, då hon isatte den lilla guldnålen i den ljusa netteldukshalsduken. Fadern fäste en blick full af välbehag på sin älskade Maria, och mamma sjelf, fullkomligt blidkad, gick ned i alldeles förändrad sinnesstämning att, med tillhjelp af sin dotter, förrätta de små husliga bestyren. Snarare än att deltaga i dessa, vilja vi litet närmare göra oss bekanta med det hus, i hvilket vi nyss infört läsaren, och der det första inträdet tycktes bevisa, att hvardagslifvets vanliga, fast ej så trefilga tjensteande, ofrid, äfven der stundom störande insmög sig och då gjorde ganska häftiga, men sällan långa besök.
Högadals prestgård, ty vi befinna oss der, var belägen i mellersta delen af Sverige. Det hvita envåningshuset låg täckt och skuggrikt i en grönskande björklund, omgifvet af en bred, alkransad å, hvilken, sedan han nästan kringsmekt prestgården, förlorade sig i en liten furuklädd injö. Gården pryddes af stora lönnar, och på något
