100
stat mången öm blick på Maria, följde hon med in i Axels kammare, för att ännu en gång innan hans afresa njuta af den älskade broderns sällskap.
— Du får icke gråta, Maria, — sade Axel, lekande med systerns lockar. — Tror du, att mamma skulle ega hjerta att tvinga dig, att se dig invigas till en hel lefnads olycka?
— Ack, kunde mamma blott fatta, att jag blefve olycklig, då skulle icke hela verldens härlighet fresta henne; men hon ser ingen sällhet för mig annat än i detta giftermål.
— Mamma, fastän nu ty värr bländad af de lysande utsigterna, skall dock, vid det allvarliga afgörandet af ditt öde, lyssna till pappas och dina böner och sitt eget hjertas röst. Det blir ett ledsamt uppträde, det inser jag nog; men det slutas väl, tro du mig, Maria, och tänk icke mera derpå.
— Ack, om endast du, min gode Axel, vore hemma, när denna ledsamma sak kommer i fråga.
— Jag skulle gerna vilja vara det och gå som en leende medlare mellan de handlande parterna; och hade icke Lemners hastiga göteborgsresa nu blifvit af, så vore frieriet redan i laga form gjordt. Men, Maria lilla, när vi så länge varierat det ledsamma themat, brukspatronen, så tycker jag, att några minuter borde helgas Gustaf, — fortfor Axel med vekare röst. Maria lät sitt hufvud sjunka mot Axels bröst, och länge och mycket talade de.
— Ditt hjerta är ju mina hemligheters graf, Axel lilla? — sade Maria, som nu, vid stadsklockans tolfslag upprest sig för att lemna brodern.
— Ja, men hvad säger du, om de döda uppstege ur grafven och uppenbarades mångom? — svarade Axel skälmskt.
— Att du icke mera vore min gode, min trogne bror.
— Och du vet, att dessa äro mina skönaste titlar, som jag ej en gång skulle vilja bortbyta mot den af pro-
