102
Nionde kapitlet.
Arbete samt åtskilliga små kaffebjudningar och i synnerhet den goda Charlottes sällskap hade ganska angenämt uppfylt tiden för Maria.
Stadens borgmästare, den unge, omtyckte Brenner, hade nu gjort sitt första besök hos fru Wendler och hade, som han sjelf yttrat, för deras skull anstält en liten sjöfärd och gifvit Maria så många utmärkelser, att stadens tärnor, det vill säga de, som stodo i det anseende, att de vågat blicka upp till det lysande perspektivet att blifva stadens borgmästarinna, voro i häftigt uppror.
— En landtflicka utan verld och uppfostran, skulle hon blifva borgmästarinna i vår stad, der man har både bildning och lefnadston! — sade den ena, under det de andra försäkrade, att det på hela prestmamsellen icke funnes något, som kunde kallas vackert.
— Om ej det hvita håret, — invände en tredje ironiskt.
— Ja, kära flickor, lita ni på mig, — svarade den fjerde med siareblick, — det blir ingenting af. Det är bara käringen Wendler, som vill koppla i hop den vackre
