107
— Johanna, söta Johanna, sade Maria tröstande.
— Har ni sett det; svara, Maria? frågade hon med synbar oro.
Maria visste ej hvad hon borde svara. — Nej, hjertandes, om jag har sett en enda skymt af den der bedragaren, — utbrast moster Lovisa, — Maria har ju klämt karlen mellan fingrarne, som det skulle vara hennes fästman, — tillade hon förargad.
En djup suck klagade ur Johannas bröst. — Maria! Såg du honom? — frågade hon och fäste en genomträngande blick på den oroliga flickan.
— Ja, Johanna! — svarade Maria och tryckte innerligt hennes hand,
— Hur i all verlden kom det till, att du dånade, kära Johanna? — frågade nu fru Wendler. — Du måtte ha mycken fallenhet för dåningar; ty mins du, att en gång i våras hos Landers höll det på att bli på samma sätt?
— Ja, jag är icke så stark — svarade Johanna, och ögonen fyldes af tårar.
— Men, mitt kära barn, hvad var nu orsaken? Ty en orsak måste allting hafva.
— Ack, söta mamma, dessa frågor bara plåga Johanna! — sade Charlotte bedjande.
— Jag skall visst icke fråga; det är bara en ting jag vill veta, och det är icke svårt att svara på. Var det din fästmans porträtt, som satt på svarta snodden?
— Han var det en gång, — svarade Johanna med svag, nästan darrande röst.
— Herre Gud, du arma barn! Hvad du måtte lidit mycket för honom! Vet du, att jag allt förut har hört något ditåt; men jag vet ej hvad den skurken heter.
— Kalla honom icke så! — bad Johanna med klangfull stämma, och en svag rodnad lifvade de bleka anletsdragen. — Han var så god, ack, så god!
— Det säger jag, att om salig Wendler hade öfvergifvit mig, så hade jag icke kallat honom god. Men, kära
