108
Johanna, hvad heter den der, som kunde bära sig så gement åt?
— Herre Gud, mamma, hvartill gagnar oss hans namn?
— Åh, det vore roligt att veta.
— Förlåt mig, tant, det gömmer jag, och ber tant af hela mitt bjerta att icke låtsa om något för farbror Landers.
— Kära du, jag har ingenting att tiga med. Visste jag hvad han hette, då skulle jag lofva dig att tiga.
— Mamma tiger nog; lita du på det, — sade Charlotte lugnande. — Hon hvarken nämner, att du dånat eller hon sett något porträtt.
— Är det så, tant lilla? — frågade Johanna bedjande.
— Jag borde det icke, då du är så förbehållsam; men som veta och föra nyheter aldrig varit min sak, så kan du vara lugn.
Emellertid hade Johannas dåning skakat hela hennes varelse, ehuru hon gjorde allt för att synas starkare än hon var.
— Du får ej gå hem i afton, — sade Charlotte och fäste sina milda ögon på Johanna.
— Nej, det sker då rakt icke; du får ligga uppe i Marias kammare, och Charlotte i stället nere hos mig.
Johanna antog gerna förslaget, och bud skickades genast till rådman Landers, att de ej skulle vänta henne.
— Det var roligt, Johanna, — sade Maria och räckte Johanna handen öfver bågen.
Landers kom som vanligt på aftonen till Charlotte, och som Johanna visste, att dessa de förlofvades aftonstunder sällan slutades förr än mot midnatten, lemnade hon sällskapet så fort de kommit från bordet, Maria hade velat gifva mycket för att få åtfölja Johanna; men hon kunde ej föreslå det, och först sedan nära tvenne timmar förflutit i samtal med moster Lovisa, stod hon utanför den lilla kammaren.
