114
terhet voro ständiga tjensteandar; men oaktadt detta och den gränslösa ilska, hvarmed hon öfverhopade mig, så var dock detta det ställe, på hvilket jag ville vara.
Ergers son, hvilken farit till sjös, hade nu varit borta i fyra år, och ingen visste om han var död, eller hvarest han fans. En afton hemkom han helt oförmodadt. Föräldrarnes glädje var outsäglig.
Arnold, så hette han, tycktes ha vunnit mycket på sin resa. Han var ej mera så vild och visade mig en vänlighet, som på en gång förvånade och gladde mig, men hvilken snart bytte sig till en af mitt lifs svåraste plågor. Han sade sig älska mig; men ack, huru olika var ej den känsla, som han gaf namn af kärlek, mot den rena, varma, som lågade i min Johans bröst! Jag säger min; ty sedan ett år voro vi i hemlighet förlofvade. Arnolds förföljelser undföllo icke Lemner. Han led mycket deraf, men talade vid mig och blef lugn, åtminstone lugnare.
Slutligen friade Arnold. Han var då tjugusju, jag tjuguett år. Genom ett samtal mellan Ergers, hvilket jag af en händelse fick höra, fick jag veta, att de önskade vår förening, men endast derför, att jag, som fattig och värnlös och van vid beroende och ödmjukhet, skulle vara den enda, som passade till hans hustru. ’Om han sparkar henne, så skriker hon ej’, sade min så kallade mamma, ’och sådan måste den vara, som skall blifva Arnolds hustru’, tillade hon skrattande.
Naturligtvis blef mitt svar en vägran. Det blef uppror i huset; jag stod fast. Jag bad, hotades, förolämpades, och slutligen sade gubben, att han som min giftoman nog skulle tvinga mig, om intet annat hjelpte. Under dessa grufliga dagar, i hvilka rysliga uppträden icke ens Johan fick intränga, ankom ett bref från en sjökapten, som nu stod färdig att afgå till Amerika, med förfrågan, om icke Arnold ville åtfölja honom dit. Modern ville det för ingen del; men fadern, som såg, huru stora summor Arnold
