Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

115

förslösat på det år, han varit hemma, och kände många, tid efter annan upptäckta utsväfningar, som orsakat gubben oupphörliga utgifter, önskade det, och som Arnolds egen vilja instämde med faderns, blef resan afgjord.

’Jag kom bra ifrån giftermålet’, sade han försmädligt till mig vid afskedstagandet, ’och reser till varmare och vackrare flickor, än dem jag lemnar här; men en kula kunde icke skadat att hafva lemnat som minne i bokhållarens hjerna.’

Han var borta, och det blef åter lugn i mitt hjerta, kanske ändå mer i Johans.

Nu, såsom mera utvecklad, ehuru jag icke egde någon bildning mer än den, ett någorlunda godt förstånd gifvit mig, började jag inse, att Johan saknade mycket af det behag och de egenskaper, som jag såg hos många andra karlar; men ack, han var så god, han älskade mig så ömt, han hade varit hela min ungdoms enda glädje och stöd, han hade växt fast i mitt hjerta, och ingen var eller kunde blifva för mig hvad han, den ende, var.

Några år hade åter förflutit, då den pastor, som beredde mig till nattvarden, friade till mig. Det gjorde mig mycket ondt, ty jag såg och hade länge sett, att han älskat mig; men jag sade honom upprigtigt, att mitt hjerta tillhörde en annan, och som Erger, så väl af fruktan att förlora mig ur huset, som i den tanken, att jag en gång skalle tillhöra Arnold, icke önskade partiet, så blef saken snart afgjord.

Johan började nu allvarligt längta att få ett eget hem och att för verlden få visa den kärlek, som han nu af fruktan för mitt misshandlande måste fördölja, ehuru han nog misstänktes af många. Alla år ärnade han flytta; men brukspatronen, som såg, att allt under hans förvaltning gick driftigt och väl — ty Erger gjorde nästan ingenting — bad honom alltid vänta tills gubben dött, då han skulle få inspektorsbefattningen efter honom.