Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

116

Mången gång hade Lemner talat om en rik farbror i Vestergötland, men som vore så snål, att han aldrig ville höra talas om honom, samt att han, ehuru den ende laglige arfvingen, likväl ej skulle få ärfva något af dennes egendom, hvilken, såsom förvärfvad, skulle tillfalla hans enda naturliga dotter.

Johan, som, ehuru fattig, dock i hög grad älskade prakt och ett lysande lif, omtalade alltid detta med bekymmer, och endast min ömhet och mina föreställningar kunde i detta fall lugna honom.

Helt oförmodadt ankom ett bref från den rike farbrodern, hvilken af en händelse fått veta Johans duglighet, med anhållan, att han skulle flytta till gubben och mottaga öfverinseendet så väl öfver det bruk, hvarest han sjelf bodde, som ock öfver ett annat, beläget längre upp i landet.

Icke ett ögonblicks tvekan uppsteg i Johans själ. ’En genväg till vår sällhet, Johanna!’ utropade han och slöt mig hänryckt i sina armar.

Innan vår skilsmessa ville Johan omtala för Erger vår kärlek och bedja dem om deras tillåtelse till vår förbindelse.

De båda gamla rasade förfärligt vid denna underrättelse. Saken tål att tänka på, sade gubben något lugnad; men Lemner fordrade utan dröjsmål hans samtycke, och efter de trägnaste böner och föreställningar vexlades i Ergers närvaro de af oss för sex år sedan endast i himlens åsyn vexlade ringarne, och med outsäglig glädje såg jag det blanka inseglet på mitt länge tillredda finger.

Afskedet var svårt. Hela lifvet mörknade; men det ljufva, bedrägliga hoppet, att snart få tillhöra honom, upplifvade och tröstade mitt hjerta.

Sedan nu gumman måste uppgifva hoppet att någonsin se mig tillhöra Arnold, och då hon äfven fruktade att snart se sig beröfvad min, som hon tyckte, nästan