119
hvilket numera intet återstod mig; men Han ville det ej så. Jag behöfde uppfostras, pröfvas, och mången gång har jag sedan innerligt tackat Gud, som fann min själ värdig den frid, de många glädjelösa åren sedan gifvit henne. Jag plef frisk; aldrig hade Ergers varit så goda mot mig, som de nu blefvo. Väl flödade smädelser från hennes läppar, hvarje gång jag ej kunde gömma mitt lidande; men hon var åter snart vänlig. ’De behjerta min olycka’, tänkte jag och försökte vara tacksam.
För det lugn, som följde på den häftiga stormen, har jag, näst Gud, mest att tacka den förr omtalade pastorn. Han var nu kyrkoherde i församlingen. För honom öppnade jag min själ.
Han talade om nyttan af våra pröfningar, om det lugnande i den barnsliga förtröstan, som böjer sig ödmjuk och stilla under den gode Faderns vilja. Han talade med hela själens värma och stadfästade kraften af de tröstande orden med våra stora religionsförfattares härliga skrifter.
Inom mig uppgick ljus, och lifvets stora sköna ändamål blef mig klart och tydligt. Väl bodde den älskade bilden ännu i mitt hjerta; men en annan hade dock intagit hans skönaste rum. Väl fuktades mitt öga mången enslig stund af varma tårar, då själen genomvandrade minnets rymder eller uppsmälte i böner för honom, hvars namn endast natten hörde mig utsäga; men jag var lugn, jag väntade intet mera af jorden, utan allt af himlen. Jag trodde mig i säker hamn för hennes stormar; men lugn räcker ej länge på fridlös jord. Arnold hemkom och med honom stormen. Nu förnyades de gamla fordringarne. Det fans intet val; jag skulle tillhöra honom.
Kyrkoherden, hvilken nu gift sig med en ung, älsklig prestdotter, som äfven med vänskap omfattade mig, hade föresatt sig att rycka mig från det stormiga hemmet och erbjudit mig att med dem besöka Gefle marknad.
Vid ett stånd såg jag en äldre man, så lik min far, att tårarne kommo mig i ögonen. Likheten förklarades
