120
snart — det var min farbror — och innan aftonen hade Jag hvilat i hans famn.
Sedan min fars död hade han ingenting vetat af mig, mer än att Erger var utsedd till min förmyndare, och att jag som eget barn vistades i hans hus. Han hade icke sedan min far lefde besökt Norrland; men nu hade en besynnerlig längtan att ännu en gång återse denna trakt och sin brors barn, i förening med affärer, afgjort hans resa till marknaden.
Nu omtalade jag för min farbror det af min lefnad, som icke stod i förening med Lemner. Han erbjöd mig sitt hus och det på ett sätt, som visade huru hjertligt han önskade det.
Min farbror följde mig hem, och Ergers, huru missnöjda de än voro, kunde icke sätta sig emot hans önskan att som eget barn föra mig till sitt hem. Ack, ett sådant hem, Maria, för hvilket jag aldrig kan vara nog tacksam, hvarken mot Gud eller de goda, som der skänkt mig den ömmaste föräldrakärlek och vård.
Glädjen, eller hvad vi vanligen kalla så, återkom väl aldrig i min själ; men jag var lugn, lugn tills det ögonblick då Lemners namn åter nådde mitt öra. Han bodde ej så långt från mig. Han skulle gifta sig. Dessa underrättelser skakade min själ. Jag såg dig, ljuf och mild som en engel. Jag älskade dig, men många minnen vaknade i min själ. Nu, Maria, vet jag, att du ej vill och att du med Guds hjelp aldrig skall tvingas att uppoffra ditt hjerta.
Min dåning i dag förrådde min hemlighet, och sedan jag visste, att du ej ville tillhöra honom, var det mig ljuft att ännu en gång tala om honom, som ingen tid, intet afstånd, intet förhållande kan rycka ur mitt hjerta.
Johanna tystnade och satt några ögonblick djupt eftersinnande. — Maria, — sade hon slutligen, liksom uppvaknande, — du förvånar dig, att Lemner någonsin kunnat vara föremålet för så mycken kärlek, men gör icke det, Maria!
