Den här sidan har korrekturlästs
122
Maria, blif hans vän. Gör det, Maria, och himlen och jag skola välsigna dig.
Månen var nu uppgången och kastade sitt milda sken på de båda qvinliga varelser, hvilkas själar tycktes sammansmälta i en innerlig omfamning. Maria, den unga blomstrande Maria liknade dalens sköna violblomma, som, i skygd af den omhuldande grönskan, knoppats och nu fullt uppslagit det blå ögat mot det smekande vårljuset, utan aning att stormen eller den brännande solen snart kunna förhärja hennes späda lif. Johanna deremot liknade vattenliljan, hvars bleka blomkalk uppbäres af den höga stängeln, och som, danad och närd af tårar, står lugn, om än svigtande, under stormens och böljornas ras.
