Tionde kapitlet.
Dagen efter Axels hemkomst, sedan han noga redogjort för resa, helsningar, moster Lovisas nya boning, Charlottes fästman och det uppseende, Maria gjort i den lilla staden, satt Axel upp på sin ståtlige Sleipner och ilade i fullt sporrstreck vägen till Strålvik.
Från balkongen helsades han af majorskans nådigaste nick, och måste således, tvärt emot all beräkning, först begifva sig till henne på uppvaktning, i stället för att taga vägen åt flygeln, der Gustaf bodde.
Så älskvärd hade Axel ännu aldrig sett hennes nåd. Hon hade så många frågor, så mycket att berätta, att Axel, ehuru icke saknande konsten att begagna hvarje utväg, dock aldrig kunde finna en sådan för att aflägsna sig.
Slutligen uppsteg han; men innan han hann börja inledningen till sin afskedsansökan, så uppsteg äfven majorskan, som anat uppbrottet, och frågade artigt, »om icke herr Sylvén ville göra henne sällskap i trädgården».
— Kommer jag dit, så kommer jag aldrig derifrån, — tänkte Axel, och bad att för några ögonblick få uppskjuta det, emedan han önskade först att få helsa på Werther.
— Han är nu sysselsatt med lektionerna, — svarade majorskan, med en underlig dragning på läpparne.
