125
hemtade sig snart och ingick raskt, liksom ingenting förefallit. Tvenne tvillingsrosor flammade på Gustafs och Almas kind; och ej utan en viss förlägenhet räckte Gustaf Axel handen.
— Jag öfverraskade herrskapet? — sade Axel ledigt, men med ett slags bitande anstrykning.
— Ack nej, det var så roligt, — sade Alma vänligt, men med sänkt blick; ty det hårda i Axels röst hade gjort henne förlägen. — Huru mår Maria? — tillade hon och såg flygtigt på Axel.
— Maria mår väl; hon kan icke heller annat, omgifven af nöjen och ungdom.
— Upphör med ritningen, fröken Alma lilla! — sade Gustaf med en sakta suck, som icke undföll Axel, och hvars tydning han trodde sig förstå.
— Är der så mycken ungdom i den lilla staden? — frågade Alma barnsligt.
— Icke så mycken; men den är vald. En af mina kusiners blifvande svägerskor är en liten engel af behag och oskuld, och stadens unge borgmästare anses till och med af min grannlaga syster som typen för manlig fullkomlighet.
Det blef tyst i rummet; endast Ottos ord: »att vi icke beljuge, förråde, baktale», genombröt varnande tystnaden.
— Fröken skall komma upp till hennes nåd! — ljöd nu en skärande jungfruröst.
Alma spratt till och reste sig i ögonblicket.
— Komma icke herrarne med? — frågade hon och såg bedjande på Gustaf.
— Icke jag, — svarade Gustaf vänligt, — men förmodligen Axel.
Axel stridde. — Hvad nöje har jag i ett barns sällskap, och ett barn, som icke en gång är oskuldsfullt, utan lockar Gustaf från Marias hjerta? Men hvad skall jag säga åt Gustaf, som i dubbelt fall bedragit mig? I dubbelt,
