126
hvad vill det säga? — frågade han sig sjelf. — Lika godt, jag går med henne.
— Ej ett ord, ej en helsning från Maria? — suckade Gustaf och kastade sig på soffan i det yttre rummet. — Hon älskar då en annan! Borgmästaren är den mest älskvärde karl hon någonsin sett! Maria, är äfven du en bland lögnerna i englaskapnad? Du sade dock, att du älskade mig, icke till mig, det hade kanske varit mindre; men du sade det till dig sjelf, till Gud — och nu! Men hon kunde ju ändå aldrig bli min; men älska mig kunde hon. Men hvartill då denna kärlek? Ack, om han varit öm och stark, som min, skulle han en gång gjort henne lycklig! Och äfven Axel, vid hvilken min själ fastvuxit, äfven honom skall jag då förlora! Han var ju så kall, att han kylde mig. Nu må jag vara glad att icke för honom hafva bekänt min kärlek. Nu skall han dö, nej, icke dö, men begrafvas i mitt hjerta; den grafven är åtminstone varm.
En betjent tillsade nu om théet.
— Otto har lof! Du, Harald, står qvar tills du erkänt ditt fel och bedt både din bror och mig om förlåtelse, — sade Gustaf med allvarsam röst. Harald stod stel; men klara tårar runno utför den lille Ottos kinder.
— Lägg ihop din bok och följ mig, Otto! — tillade han vänligt, då han såg den lille gossens tårar.
— Söta herr Werther, får jag blifva nere hos Harald! — snyftade Otto och lindade sina små armar om Gustaf.
— Det får du, Otto! Men Harald måtte väl blygas att mottaga denna godhet af dig, — och nu följde några djupt gripande ord, hvilka Gustaf nog såg, att de kändes i Haralds hjerta, ehuru hans stolthet förbjöd honom att erkänna det.
— Säg, att du har sagt osanning, så får du slippa, och herrn blir god på dig igen! — bad Otto smekande.
— Jag har sagt osanning, — sade Harald halfhögt, just som Gustaf tillslöt dörren.
