130
domen. Det var som en hviskning från Maria. Han satte sig på den lilla soffan, der han mången gång suttit vid Marias sida. — Der stod hon, då hon sade, att hon älskade mig, — tänkte han. — O, hvad hon då var skön! Hvarje ord öppnade för mig en ny himmel — och nu! Dock, hvem vet? Jag har ju blott aning! — I detsamma föll hans öga på Marias lilla blomsterbord, och den första syn, som der mötte honom, var liljan, men icke mer den friska, sköna blomman, utan den lutande, vissnade, hvilken, beröfvad de affallna bladen, stod färdig att nedsjunka, likt flikan, sedan glömskans frostnatt förbleknat hjertats rosengård.
Genom Gustafs själ gick nu en härjande frostvind och han såg i den vissnade blomman en bild af Marias glömska. Han var, som vi alla äro det, orättvis, då misstrons och svartsjukans gift fått insmyga i vårt hjerta.
Klockan var fem, och vid den ringning, som invigde arbetskarlen till dagens mödor, uppvaknade Gustaf från sin mörka dröm och ihågkom, att resan var bestämd till en timme derefter. Då han gick förbi köksdörren, tittade han in för att helsa Axel och låta säga honom, att han sökt honom; men alla tärnorna voro fördelade på olika håll, och han måste gå utan att råka någon.
I en icke afundsvärd sinnesstämning återkom Gustaf till Strålvik, der vagnarne nästan voro förspända. På gården mötte han en betjent, med famnen full af askar och nattsäckar, och hörde i samma ögonblick ett vänligt »god morgon!» från trappan, der Alma stod.
Gustaf gick genast emot den goda flickan, hvilken, med sin ålders vanliga glädje öfver en resa, beklagade, att mamma knappt var uppstigen, då pappa, som hemkommit så sent, redan länge varit i ordning.
— Men, min Gud, så varm herr Werther ser ut; hur kommer det till? — frågade hon lifligt, då hon såg Gustafs blossande kinder.
— Jag ville tala vid Axel, innan jag reste, och derför …
