131
— Har herr Werther varit i prestgården, — inföll Alma, med förändradt utseende. — Ack, kom och följ mig dit bort på gungbrädet; här få vi ej vara i fred, och jag har mycket att fråga, — tillade hon och skyndade, nickande åt Gustaf, bort under ett skuggrikt kastanieträd, der hon nedsatte sig.
— Ack, tala nu! — sade hon innerligt, sedan hon några sekunder väntat att Gustaf skulle börja. — Var Axel vänligare i dag än i går?
— Jag har ej råkat honom, ty han var redan utgången.
— Så bittida? Ack, hvad det var ledsamt! Jag hade eljest kanske fått veta, om han är ond på mig; ty resan gläder mig nu icke hälften så mycket, sedan Axel var så ovänlig mot mig.
— Ond var Axel visst icke, och minst var han det på fröken Alma.
— Ja, men han var sig så olik; han talade icke vid mig, såg icke på mig, och när han tog afsked, så kände jag knappast, att han rörde vid min hand. Så har han aldrig gjort förr.
Nu klingade kaffeklockan; vagnarne körde fram, och Harald och Otto kommo i full resdrägt att gräla på syster Alma, hvilken satt liksom hon skulle bli hemma.
En half timme senare utkom hennes nåd i kappa och djupt nedfäldt grönt for, och upphjelptes med tillbörlig eskort i den stora resvagnen, der majoren tog plats vid hennes venstra sida, och den stora fullstoppade respiraten midt emot egarinnan på det smala baksätet, der Alma och Otto nog ändå hade rum, enligt mammas tanke.
— Nå, Alma finnes ju icke här? utropade hennes nåd, darrande af vrede. — Hon, som för så länge sedan var tillreds till en tête-à-tête på gungbrädet, tycker jag nu kunde vara det till en resa med sina föräldrar.
— Hon kommer säkert i ögonblicket, söta Thérése! — sade majoren blidkande.
