132
— Nå, min Gud, pappa och mamma äro redan i vagnen! — utropade Alma, som med en mängd törnrosor och löfkojor kom springande från trädgården.
— De vackraste skall herr Werther hafva, Harald! — ropade hon, då hon ilade förbi trillan, der Gustaf och Harald åkte, och kastade många förut utvalda blommor öfver Harald, hvilken satt åt den sidan hon passerade.
— Söta mamma, förlåt mig! — stammade hon nu, uppkommen i vagnen; men mamma var mycket ond, höll långa tal, och pappa ville ej af grannlagenhet taga Almas försvar, i synnerhet som han fann, att mamma icke hade alldeles orätt.
I samma ögonblick mötte de en af hennes nåds ungdomsinklinationer, och nu blef det solsken på det nobla ansigtet, och hans, i hennes tycke, ovanligt artiga helsning grep så in i hennes hjerta, att hon alldeles glömde Almas missgerning, och började i det stället att afhandla troheten i en olycklig kärlek, och huru krossande det var att se en af dessa hjertats beklagansvärda offer.
Majoren, van vid dessa utgjutelser, hvarmed hon alltid ville stegra hans kärlek, svarade leende: — Ja, ja Thérèse lilla, on revient toujours à ses premiers amours.
— Nej, Otto! Man kan älska många gånger och glömma; man blir trogen först då föremålet är sådant, att det ej kan utträngas, sedan det en gång inkommit i hjertat, — svarade hon och återtog det ljufva leendet, med hvilket hon hade helsat trohetsmartyren, hvilken derför, att han aldrig kunnat vara trogen så länge, som fordras för att i laga form fullborda ett giftermål, föredragit det fria ungkarlslifvet, i hvars outtömliga tillgångar han tillbragt sitt lif, liksom fjäriln bland blommorna.
Och nu sedan vi någorlunda veta i hvad sinnesstämning våra resande befinna sig, och sedan vi tillagt, att Otto outsägligt längtade efter första hästombytet, som skulle förflytta honom i trillan, så önska vi sällskapet god och lycklig resa.
