141
— Är då hans syster qvar i staden? — frågade jag, som genast löst knuten, och då hade jag så nära fallit i storskratt åt hans förlägenhet och osammanhängande ord.
Alma såg hur Maria pinades, och fröjdades in i själen, hvarje gång mammas hufvud började göra ödmjukare böjningar, än det någonsin gjorde i det vakande tillståndet.
Flickorna hade åter njutit en liten frihetsstund, då majorskan, för att icke låtsa märka sömnanfallen, fortsatte ämnet.
— Ja, se, det vore i allt passande och icke någon mesallians! en prestdotter och en borgmästare, det är hvad man kallar parti egal, när de då till äro båda unga och vackra, — sade majorskan blinkande. — Sådana partier blifva dock vanligen lyckligast; ty det är ofta orsak till många strider, när det är för mycken skilnad i makarnes familjeförhållanden äfvensom när det är för mycken skilnad i år. Tro icke derför, mamsell Maria, att jag ej har aktning för alla stånd; men de få i allmänhet så olika uppfostran, så olika vanor, att det sällan kan bli harmoni i äktenskapet; och de små olyckliga barnen få en uppfostran, som man ofta kan kalla en strid emellan salongen och pigkammaren! Nej, hvart stånd för sig, det är en ärlig regel och den egentliga meningen med ståndsskilnaden.
Nu var då majorskan rigtigt vaken. Maria satt med nedslagna ögon, och Alma pinades outsägligt. — Ack, om pappa nu vore här och talade som han brukar tala, — tänkte hon.
— Mamma lilla, — sade hon slutligen, när hon blygdes så, att hon ej kunde se på Maria, — det är väl hjertats och icke namnens öfverensstämmelse, som gör lycka eller olycka?
— Det är just derför, att det icke gerna kan vara harmoni mellan de hjertan, som i det yttre lifvet stå för långt ifrån hvarandra, som jag fruktar hvad verlden kallar en mesallians; men hos dig, kära Alma, som ännu icke förstår lifvet, hafva då pappas liberala åsigter så rotat sig,
