140
Nu var det väl, att en brusande qvarn tilldrog sig majorens uppmärksamhet; ty Axel tyckte sig se en afgrund, färdig att uppsluka Maria och — honom.
— Thérèse lilla, skulle vi ej stanna här i den vackra björkbacken, medan kusken far fram till gästgifvaregården och byter om hästar? — frågade majoren, då vagnen höll vid en grind.
— Att du kan föreslå något sådant, när du vet huru dessa bivuakeringar plåga mig! Nej, jag tackar! jag är uppfödd vid andra soffor än de, som finnas i hvar backe; och nu kör!
— Man måste vara uppfödd på landet för att älska naturen och det landtliga, och ingen annan än den kan, min själ, bjuda en sådan divan som denna, — sade majoren missnöjd.
Hållet var inne; de fem hästarne stodo snart för vagnarne, och resan fortsattes.
— Ja, ja, mamsell Maria, jag upprepar det ännu en gång, att ögonen voro icke röda för annat än afskedet från borgmästaren, — sade majorskan, som emellan sina små inslumringar oupphörligt omvexlade detta ämne; — och vore jag som mamsell Maria, så föredrog jag hans ungdom och älskvärdhet framför brukspatronens bruk och herrgårdar.
— Troligen kommer detta val för mig aldrig i fråga, — svarade Maria blygsamt.
— Jo, min sann, och det ganska snart ändå. Brukspatronen är väl nu hemkommen från Göteborg, och lossar på fullt allvar sin tungas band; och borgmästaren — han kan visst icke dröja till mamsell Wendlers bröllop; ty det var rigtigt löjligt att se, huru han alls icke kunde dölja sig, då min man frågade hvar han varit. Han hostade och stammade, och slutligen hade han följt — herr Sylvén.
