148
— I jul få vi, med Guds hjelp, se honom tillbaka, — sade prosten, som såg huru tanken på skilsmessan smärtade Maria; — och sedan resa vi, om Gud vill, till Upsala nästa sommar, för att öfvervara promotionen och se vår Axel mottaga lagerkransen. Du minnes väl huru han alltid som barn sade, att du skulle knyta hans krans.
Prosten hade gått till folket, som var sysselsatt med potatisupptagning, och Maria hade redan fått tvenne af mammas negligéer i prydligt skick, under besvarandet af många frågor om Lovisas och Charlottes utstyrsel, då modern, som, utan att Maria märkt det, oupphörligt blickat åt vägen, hastigt uppreste sig och gick ut midt i en afhandling om den mångsidiga nyttan för en flicka att blifva tidigt gift.
I samma ögonblick såg Maria det välkända åkdonet och hörde brukspatronens >ödmjukaste tjenare!» och hade således en tydlig förklaring öfver moderns hastiga uppbrott.
Ett gladt leende spred sig öfver Marias anlete, och ett hjertligare »välkommen!» hade aldrig den lycklige Lemner mottagit från de sköna läpparne.
— Gud vare lof, hon är förståndig! — tänkte modern, som stod ljuft tillfredsstäld i bakgrunden. — Jo, jo, jag visste nog, att afståndet från Gustaf och Lovisas tal skulle göra god verkan, och hvad jag nyss sade föll väl också i god jord.
Maria skickades att bestyra om kaffe, och brukspatronen begagnade de ensamma minuterna med fru Sylvén för att, på bästa sätt han förmådde, anhålla om Marias hand.
En tår darrade i moderns öga; men det fröjdstrålande leendet visade tydligt, att det var glädjens.
På det artigaste tackade hon honom och försäkrade, att det vore hennes iunerligaste önskan att få lemna Maria
